Kubism - att skapa en bild med geometriska former

I början av 1900-talet skakade kubismen om grunderna för bildkonsten. Ingen tidigare epok hade velat bryta mer radikalt med de rådande konventionerna inom måleriet. Kubismens konstnärer förkastade den traditionella uppfattningen att måleriet skulle avbilda bildobjekt så realistiskt som möjligt och utvecklade nya principer för bildkomposition.

Konstruktionen och dekonstruktionen av bildobjekt med hjälp av geometriska former, förkastandet av det klassiska perspektivet och de första stegen mot abstraktion var några av de banbrytande innovationer som kubismen förde med sig. Epoken inleddes omkring 1907, men redan i början av första världskriget var den gradvis upplöst. Trots sin relativt korta varaktighet jämfört med andra stilar räckte det för att inleda grundläggande förändringar inom måleriet.

Braque och Picasso - en konstnärsduo revolutionerar måleriet

Kubismens utveckling är oskiljaktigt förknippad med två namn: Pablo Picasso och Georges Braque. Vid sekelskiftet 1900 sökte de båda oberoende av varandra nya konstnärliga uttrycksformer.

Picasso: ifrågasätter traditionella former för skapande

Den spanske konstnären Pablo Picasso studerade vid Kungliga Akademien för de fria konsterna, men strax efter att han lämnat akademin började han ifrågasätta traditionella former för konstnärligt skapande. Han strävade konsekvent efter konstnärlig utveckling. De etablerade stilarna från sekelskiftet, som impressionismen, symbolismen och jugendstilen, inspirerade honom att utveckla sitt eget bildspråk.

Från början av 1900-talet blev Picasso också alltmer engagerad i andra kulturers konst. Han fascinerades av den reducerade konstnärliga formen i afrikanska skulpturer och stammens masker och införlivade deras estetik på ett igenkännligt sätt i sina verk. Han hämtade också inspiration från europeiska konstnärer som El Greco, Henri Rousseau och Paul Gauguin. Han hyste dock en särskild beundran för Paul Cézanne (1839-1906). Det var framför allt hans sena verk och hans grundläggande funderingar kring representationssättet som påverkade Picasso på ett avgörande sätt.

Cézanne hade redan lämnat önskan om att avbilda föremål på ett realistiskt sätt bakom sig. Enligt hans teori kunde alla bildobjekt avbildas med hjälp av sfärer, cylindrar och koner. Under detta inflytande övergav Picasso också gradvis den naturliga representationen av proportioner. Den spanske konstnären började använda de första stilistiska elementen som tydligt kunde hänföras till kubismen 1906 - i målningen "Les Demoiselles d'Avignon", som skulle bli ett nyckelverk för hela epoken.

Georges Braque: Blandning av geometriska former och perspektiv

Nästan samtidigt med Picasso utvecklade den franske konstnären Georges Braque ett mycket likartat koncept för bildkomposition och återgivning av föremål. Liksom Picasso beundrade Braque Paul Cézanne men också Fauves, särskilt Henri Matisse. Men Braque avvek också från befintliga stilar som fauvism eller impressionism och följde sin egen väg. Han arbetade alltmer med geometriska former och blandade flera perspektiv i en och samma bild.

I slutet av 1908 blev Picasso och Braque slutligen presenterade för varandra av författaren Guillaume Apollinaire. De blev snabbt nära vänner och inledde ett mycket kreativt och produktivt samarbete. Deras samarbete liknade ett forskningsuppdrag som sträckte sig långt bortom måleriet. De ägnade sig åt synprocessen och bearbetningen av optiska intryck i hjärnan. Samtidigt fortsatte de att experimentera med måleritekniker.

Början: Den analytiska kubismen och dess kännetecken

Braques och Picassos verk markerade kubismens första stora fas och kallas idag "analytisk kubism". Även om kubismens konstnärer målade representativt var de inte längre fast beslutna att följa realismen. Istället analyserade de objekten och sökte efter ett sätt att representera dem som kunde fånga så många manifestationer av ett objekt som möjligt samtidigt.

De mest framträdande dragen i kubismen i detta inledande skede var bildobjektens fragmenterade och geometriska utformning samt den okonventionella användningen av perspektiv. Braque och Picasso fokuserade på grundformer och definierade ofta bildobjekten enbart genom deras konturer. De reducerade successivt sin färgpalett och arbetade huvudsakligen med dämpade toner som brunt, grått, beige, blått och svart. För att uppnå målet att presentera olika vyer av ett objekt samtidigt uppstod frågor om val av betraktningsvinklar och ljusriktning.

Kubismens konstnärer frångick den traditionella uppdelningen av bilden i förgrund, mellangrund och bakgrund, liksom centralperspektivet. Istället försökte de avbilda så många detaljer som möjligt samtidigt, oftast sedda ur olika vinklar. Detta banbrytande grepp väckte snabbt sensation på den europeiska konstscenen. Andra samtida konstnärer, som Juan Gris och Robert Delaunay, började också intressera sig för den nya målarfilosofin.

Den fortsatta utvecklingen: Syntetisk kubism

Kubismens konstnärer höll dock inte fast vid den stil de en gång hade hittat utan fortsatte att utveckla den. Från ca 1912 och framåt gick kubismen in i sin andra stora fas, som numera kallas "syntetisk kubism".

I denna fas diversifierade konstnärerna sitt tillvägagångssätt på flera nivåer. Den mest betydelsefulla förändringen var förmodligen den omvända inställningen till komposition. Till skillnad från den analytiska kubismen, där föremålen dissekerades och bröts ned i delar, byggdes de nu i första hand upp av abstrakta former. Bilden uppstod ur en syntes av olika objekt. Kubistiska konstnärer arrangerade alla bildobjekt på lika villkor i ett enda platt plan och undvek varje intryck av rumslighet.

Det som var särskilt slående var att kubismens konstnärer inte bara vidareutvecklade bildens komposition utan också de material som de arbetade med. De började införliva vardagsföremål i sina oljemålningar. Till exempel limmade de fast papper och tidningsurklipp, tapeter, textilier, glas, sand eller trä på duken. På så sätt lade de grunden till olika tekniker som uppstod under de följande decennierna, till exempel collage, objektkonst och ready-made.

I och med att nya material introducerades utökades också färgpaletten. De använde ljusare, starkare och mer färgstarka färger och kombinerade flera nyanser i en och samma bild. Slutligen ifrågasatte den syntetiska kubismen återigen konstens självbild. De kubistiska konstnärerna såg inte längre skapandet av ett konstföremål enbart som ett medel för att nå ett mål. Istället såg de den konstnärliga processen som ett mål i sig själv. Ett konstverk skulle inte längre bara avbilda föremål, utan betraktades som en självständig enhet med vilken en ny verklighet skapades.

Mottagandet av kubismen och dess inflytande på konsthistorien

Som så många progressiva och avantgardistiska uttrycksformer inom konsten mötte kubismen inledningsvis utmaningar inom måleriet. Reaktionerna från allmänheten varierade från total oförståelse till förkastande.

I början av 1900-talet dominerade andra stilar, som impressionism och symbolism, den europeiska konstmarknaden och konstakademierna, vilket lämnade lite utrymme för progressiva rörelser. Särskilt den inflytelserike parisiske konstkritikern Louis Vauxcelles kritiserade kubismens konstnärer aggressivt och förlöjligade deras verk.

Kubism i måleri: Positivt mottagande

Konstnärerna fann en stor förespråkare i den tyskfödde galleristen Daniel-Henry Kahnweiler. Kahnweiler var mycket engagerad i kubismens unga konstnärer och arrangerade de första utställningarna med dem redan 1908. Även europeiska konstnärer visade intresse för kubistiska verk. Influenser från kubismen återfanns senare bland annat hos Marcel Duchamp, som skulle bli världsberömd med sina ready-made, samt Bauhaus-konstnärerna Oskar Schlemmer och Lyonel Feininger.

Tyska expressionister som Franz Marc, August Macke och Paul Klee hämtade också inspiration från geometriska former. Kubismens inverkan sträckte sig långt in på 1900-talet och påverkade rörelser som futurism, surrealism, abstraktion, konstruktivism och popkonst.

Konströrelsen kubismen idag

Idag erkänner konsthistoriker allmänt de kubistiska konstnärernas betydande bidrag till utvecklingen av bildkonsten. Picasso, Braque och alla de andra konstnärerna inom kubismen i början av 1900-talet är obestridda pionjärer inom måleriet. Genom sitt innovativa sätt att tänka kring konst överskred de sin tids snäva stilistiska begränsningar och lade grunden för den abstrakta konsten.