Impressionism - världen sedd genom målarnas ögon

Impressionismens epok under 1800-talets andra hälft markerar en viktig vändpunkt i måleriets historia. Några av konsthistoriens mest kända konstnärer och verk härstammar från denna period. Samtidigt stakades vägen ut för det modernistiska måleriet. Impressionismens målare övergav det naturalistiska sättet att avbilda och återspeglade i sina målningar sina individuella uppfattningar, särskilt om ljus och atmosfär.

Många stilar under 1900-talet tog upp impulserna från de impressionistiska pionjärerna. Idag kan några av de dyraste målningarna genom tiderna hänföras till denna epok, t.ex. "Montagne Sainte-Victoire" av Paul Cézanne, "Verger avec cyprès" av Vincent van Gogh samt "Le Bassin aux Nymphéas" och "Les meules" av Claude Monet.

Impressionisterna utvecklade en ny målarfilosofi

De impressionistiska målarna utmanade de etablerade normerna för måleri i en aldrig tidigare skådad utsträckning. I mitten av 1800-talet var måleriet fortfarande präglat av klassicism och romantik och hade tydliga regler och strukturer. Således ansågs det vara den högsta konsten att arbeta fram bildmotiv så naturalistiskt och perfekt som möjligt. Huruvida de målade scenerna stämde överens med verkligheten var dock av underordnad betydelse, så målningarna visade ofta överdrivna, överlastade med innehåll eller till och med fiktiva motiv.

En liten grupp parisiska målare, bland dem Claude Monet, Camille Pissarro, Alfred Sisley och Edgar Degas, identifierade sig inte med denna målarstil och proklamerade en återgång till verkligheten - dock inte i betydelsen en så verklighetsnära återgivning som möjligt, utan snarare i betydelsen en målning som autentiskt återspeglade konstnärernas uppfattningar och känslor. Från och med då fokuserade impressionisterna på att fånga det flyktiga intrycket och atmosfären i ett enda ögonblick och inte - som hade varit fallet århundraden tidigare - på bilder av människor och föremål eller representativa scener. Framför allt fäste de särskild vikt vid att skildra ljusförhållanden. De byggde vidare på verk av målare som William Turner, John Constable eller Gustave Courbet, som redan under tidigare epoker hade lyckats avbilda ljuset och stämningen i ögonblicket i sina landskapsmålningar.

Bildobjekt som projektionsytor för ljus

Impressionisterna utvecklade en särskild känsla för hur färgerna och därmed hela atmosfären i en scen kunde förändras med tiden på dygnet, årstiderna eller väderförhållandena. Med denna medvetenhet upphöjde de det praktiskt taget till en konstform att måla ett enda motiv ur samma perspektiv, men varje gång under förändrade miljöförhållanden. Camille Pissarro skapade till exempel flera versioner av vyer över Boulevard Montmartre i Paris, och Claude Monet upprepade sin vy över katedralen i Rouen i en serie om 30 målningar.

Detta synsätt understryker hur lite betydelse målarna tycktes fästa vid bildobjekten i sig och att de i princip bara betraktade dem som projektionsytor för ljus. Bildobjekten som sådana, ska Claude Monet ha sagt, hade ändå ingen betydelse för honom: "Det jag vill återge är det som ligger mellan motivet och mig."

Impressionismens kännetecken: Måleri i ett nytt ljus

Impressionisterna insåg att de inte kunde uppnå sina konstnärliga mål med de dittills kända stilistiska målarmetoderna. De förändrade därför både teknikerna och uttryckssätten samt hela målarakten för att passa sina syften.

I början insåg impressionisterna att stämningen i ett ögonblick och det subjektiva intrycket inte kunde återges med det naturalistiska framställningssätt som var känt från t.ex. klassicismen, barocken och romantiken. De övergav därför den traditionella stilen med minutiösa detaljer i enskilda motiv och koncentrerade sig på bildens helhetsintryck och färgkomposition. De mjukade upp bildobjektens konturer och imiterade på så sätt den effekt som uppstår när man på en solig och ljus dag knappt kan urskilja mer än objektens konturer.

Dessutom struntade de i andra traditionella principer för bildkomposition, som t.ex. centralperspektivet. Dessutom använde impressionisterna övervägande klara och lysande färger och arbetade med korta men tydliga penseldrag i enfärg. Allmänheten var också tvungen att vänja sig vid impressionisternas teknik. Detta gällde framför allt betraktandet, för om man betraktar impressionisternas målningar på nära håll kan man ofta bara urskilja färgklatter. Först på avstånd framträder bildobjekten ur havet av streck och prickar, och det avsedda bildintrycket utvecklas.

Impressionisterna bryter ny mark inte bara genom färgsättning

De lämnade också sina ateljéer och ställde upp sina stafflier direkt framför sina motiv. Att måla utomhus gav dem de bästa möjligheterna att observera landskapet, ta in atmosfären och överföra intrycken direkt till duken. Impressionismen revolutionerade därmed måleriet i flera avseenden och skapade grunden för många stilar under de följande decennierna, t.ex. expressionismen, kubismen och surrealismen.

Motiven i impressionismen

I mitten av 1800-talet var valet av motiv underkastat strikta regler. Vanligtvis skulle ett eller ett fåtal framträdande bildobjekt stå i centrum för en målning. Men impressionisterna övergav också denna tradition. De målade inte motiven för deras egen skull utan använde dem bara som reflektionsyta för ljuset, helt enkelt som ett medel för att nå ett mål. Därför letar man förgäves efter kända personligheter i impressionisternas bilder, liksom efter episka slag eller mytologiska scener.

Istället valde impressionisterna ospektakulära och vardagliga motiv och scener där de kunde skildra ljusförhållandena på ett särskilt imponerande sätt. Till de särskilt frekventa motiven hörde därför framför allt landskap ("Monets näckrosor", "Kvinna med parasoll i trädgård" av Auguste Renoir), strand- och havsscener ("På stranden vid Noordwijk" av Max Liebermann; "The Sea at L'Estaque" av Paul Cézanne) och vyer över städer och arkitektur ("Boulevard Montmartre on a Winter Morning" av Camille Pissarro; "Café Terrace at Night" av Vincent van Gogh).

Men även porträtt ("Kvinna med parasoll" av Claude Monet), genrescener med små eller stora sällskap ("Münchens ölträdgård" av Max Liebermann; "Kortspelarna" av Paul Cézanne) och stilleben ("Tolv solrosor i en vas" av Vincent van Gogh; "Två päron" av Edouard Manet) fanns med bland motiven. Samhällskritiska eller politiska teman spelade dock sällan någon roll - impressionismen visade främst en lättsam, nästan idyllisk syn på världen.

Impressionismens framgångar kom inte förrän sent i dess historia

Impressionismen betraktas idag som en av de viktigaste epokerna i konsthistorien, men dess konstnärer mötte inledningsvis stort motstånd. Med sin progressiva målarstil fann de till en början inget stöd bland de etablerade konstinstitutionerna som akademier och museer, och pressen var inte heller särskilt vänligt inställd. År 1876 ska till exempel "Figaro" efter en utställning ha skrivit att de "påstådda målningarna" var en "katastrof" som orsakats av några "galningar".

Paul Durand-Ruel - Impressionismens nyckelfigur

Men det fanns också konstälskare som var öppna för impressionisterna - bland dem galleristen Paul Durand-Ruel, som skulle bli en nyckelperson inom impressionismen. Han såg tidigt impressionisternas potential och gjorde sig till förkämpe för den nya generationen konstnärer. Han köpte deras verk, anordnade utställningar i sitt galleri och gav även ekonomiskt stöd till vissa målare, bland andra Édouard Manet och Claude Monet.

Med sitt engagemang för de till stora delar föraktade konstnärerna riskerade Durand-Ruel mycket. Han riskerade inte bara sitt rykte som seriös konstexpert utan även sitt hus och hem: på grund av sina höga utgifter för konstnärerna undgick han med nöd och näppe konkurs vid flera tillfällen. Men det var inte minst tack vare hans fördomsfrihet och mod som impressionismen kunde vidareutvecklas och uppmärksammas av allmänheten.

Impressionismens genombrott i Tyskland och Europa

Mot slutet av 1800-talet hade impressionismen äntligen etablerat sig så pass mycket att många av dess konstnärer, som Claude Monet och Camille Pissarro, kunde leva gott på sitt arbete. Under de följande åren fick fransmännens nya målarstil allt fler anhängare över hela Europa, även i Tyskland. Bland företrädarna för den tyska impressionismen i början av 1900-talet fanns t.ex. Max Slevogt, Lovis Corinth och Max Liebermann.