Staty "Den bedjande Efebe" (originalstorlek), bronsversion
Staty "Den bedjande Efebe" (originalstorlek), bronsversion
Snabb information
brons | originalstorlek 139 cm | vikt ca 80 kg
Detaljerad beskrivning
Staty "Den bedjande Efebe" (originalstorlek), bronsversion
Den attiske skulptören Leochares (375-310 f.Kr.), som hjälpte till att färdigställa ett av antikens sju världsunderverk i Mausoleet i Halikarnassos, förverkligade idealet om den gudalika heroiska olympiern med den "bedjande Epheb". I det helgade området Diadumenos nära Olympia lyste den eviga eldens strålglans på ynglingen som krönte sig med segerfilén. Han höjer sina armar långt över huvudet och åberopar de odödligas välsignelse.
Original: Brons, Staatliche Museen Preußischer Kulturbesitz Berlin, Pergamonmuseum. Leochares, ca 320 f.Kr.
Utgåva i brons. Originalstorlek 139 cm. Vikt ca 80 kg.
Producent: ars mundi Edition Max Büchner GmbH, Bödekerstraße 13, 30161 Hannover, Tyskland E-postadress: info@arsmundi.de
Om Leochares
Leochares är vid sidan av Praxiteles den viktigaste grekiska skulptören under den senklassiska perioden. Han levde på 400-talet f.Kr. och kom troligen från Aten. Plinius daterar hans skapelseperiod till mellan 370 och 320. Eftersom man vet så lite om hans liv och arbete kan hans verk endast rekonstrueras utifrån kopior.
Skulptörens medverkan i den skulpturala utsmyckningen av Mausoleet i Halikarnassos omkring år 350 verkar dock vara säkerställd. Enligt Plinius ska han ha gjort panelerna med amazonerna i stridsfrisen. Tillskrivningen av modellerna för "Apollo från Belvedere" och dess motsvarighet, "Artemis från Versailles", är dock fortfarande kontroversiell.
Den grekiske skulptörens stora berömmelse bland sina samtida var framför allt baserad på hans porträtt och bilder av gudarna. Före 338 f.Kr. fick han t.ex. i uppdrag att avbilda Filip II av Makedoniens kungafamilj som ett familjeporträtt i Philippeion i Olympia. Han avbildade också sin son Alexander i ytterligare porträttbyster. Ett av Leochares mest berömda verk under romartiden var statyn av Ganymedes som rånas av örnen.
De skulpturala verken kännetecknas av sina smäckra proportioner och expansiva rörelser. Om tillskrivningarna är korrekta uppvisade han en för sin tid ovanlig gruppdynamik i de flerfiguriga scenerna och den dekorativa ytfyllningen. Hans verk står därmed på tröskeln mellan den klassiska konsten från 500-talet f.Kr. och hellenismen.
En legering av koppar med andra metaller (särskilt tenn) som använts sedan urminnes tider.
Vid gjutning av brons använder konstnären vanligtvis tekniken med förlorat vax som går tillbaka mer än 5000 år. Det är den bästa, men också den mest komplexa metoden för att tillverka skulpturer.
Först gjuter konstnären en modell av sin skulptur. Denna bäddas in i en flytande silikongummiblandning. Så snart materialet har stelnat skärs modellen ut. Flytande vax hälls i den negativa gjutformen. Efter avkylning avlägsnas vaxavgjutningen från formen, förses med gjutkanaler och doppas i en keramisk massa. Den keramiska massan härdas i ugnen och vaxet rinner ut (lost mould).
Nun hat man endlich die Negativform, in welche die ca. 1400° C heiße Bronzeschmelze gegossen wird. Nach dem Erkalten der Bronze wird die Keramikhülle zerschlagen und die Skulptur kommt zum Vorschein.
Nu har du äntligen den negativa gjutformen i vilken den smälta bronsen hälls vid en temperatur på cirka 1400° C. När bronset har svalnat krossas det keramiska skalet och skulpturen framträder.
Sandbäddsprocessen används ofta för bronsgjutgods av lägre kvalitet, men dess ytfinish och kvalitet kan inte mäta sig med den mer avancerade processen med förlorat vax.
Minoisk kultur, Mykensk kultur
Den kretensiska konsten kallas också för minoisk konst, efter den legendariske kungen Minos.
Kretensisk-minoisk konst är Kretas konst från ca 2900 - 1600 f.Kr. (minoisk konst) och den mykenska konsten på Kreta och det grekiska fastlandet från ca 1600 - 1100 f.Kr, på Kreta endast till 1200 f.Kr.
Den tyske arkeologen Heinrich Schliemann upptäckte betydande rester av denna kultur i schaktgravarna i Mykene, som hade sin storhetstid på 1300- och 1200-talet f.Kr. Ett välbevarat vittnesbörd är Lejonporten från 1200-talet f.Kr.
Praktfullt dekorerade vaser är de keramiska konstverk som bäst har överlevt årtusenden av omvälvningar.
Ormgudinnan (ca 1500 f.Kr.), en fajansfigur, som har hittats i tempelförråden i Knossos-palatset är också berömd. Den tidens bronsföremål användes främst i hushållet. Dolkar, svärd och rustningar tillverkades också av brons.
De kretensisk-mykenska damernas smycken var gjorda av guld, bergkristall, lapis lazuli, elfenben, fajans och glas.
Geometrisk kultur
Den geometriska konsten utvecklades som en fortsättning på den sena mykenska konsten på det grekiska fastlandet mot slutet av det 11:e århundradet f.Kr. Matematiskt reglerad stilvilja kom in i den geometriska konsten och ersatte det naturliga kretensisk-mykenska formspråket. Ett annat nytt inslag är användningen av linjal och kompass. Den här tidens smycken är också baserade på strikta geometriska principer.
Arkaisk kultur
Arkitekturen utvecklades från templen på 8:e och 7:e århundradet f.Kr. Till en början användes lersten och trä för att bygga, senare överfördes formerna till sten. En monumental stil utvecklades inom skulptur. Marmor, brons, lera och kalksten användes som material. Gudar, hjältar, segerrika konkurrenter förkroppsligades i typiska unga nakna statyer. Gudar eller heliga gestalter avbildades i kläder.
Förutom skulptur har det också utvecklats reliefkonst, som företrädesvis användes för att dekorera templet.
Statyetter av lera och brons har förekommit sedan 600-talet f.Kr.
Klassisk kultur (500- och 400-talet f.Kr.)
Den grekiska klassiska perioden inleds under den store statsmannen Perikles omtumlande tid. Tack vare hans demokratiska politik blev Aten centrum för kulturlivet och det konstnärliga skapandet i det antika Grekland.
Den klassiska arkitekturen förfinade formerna och proportionerna till perfektion. Zeustemplet i Olympia, Parthenon på Akropolis i Aten och andra stora tempel uppstod.
Inom skulpturen började den stränga stilens tid. De stela formerna från den tidigare perioden sprängdes, den mänskliga kroppen studerades anatomiskt. Bland de främsta exemplen på denna stil kan nämnas Charioteer i Delphi och Artemision Bronze, som bärgades ur havet av fiskare.
En ytterligare ökning gav den högklassiska skulpturen. Skulptörer som Myron, Phidias och Polykleitos skapade skulpturer som påverkar statykonsten fram till våra dagar. (diskuskastare, Athena-Marsyas grupp, hjältarna i Riace, etc.)
Under 400-talet rådde en romantisk uppfattning. Praxiteles och Lysippos bestämde den tidens konst. Skulpturer som Hermes och Dionysosbarnet, Den hällande satyren och särskilt Afrodite från Cnidus är magnifika exempel på det klassiska Greklands konstnärliga uppfattning.
Hellenismen
Med Alexander den stores erövringar dominerade den grekiska konsten i Medelhavsområdet och i Orienten. I tempelbyggandet dominerade den joniska och korintiska stilen.
Lysippos inledde den hellenistiska periodens statykonst. Templen som i Pergamon var rikt dekorerade med statyer. Den bevingade segern i Samothrake skapades i början av 200-talet f.Kr. och Venus de Milo - mot slutet av århundradet. Den hellenistiska skulpturen upplevde sin slutpunkt och sista ökning med Laocoön-gruppen. Periodens måleri bestämdes av Apelles. De hellenistiska målarna representerade teman som historiska händelser, porträtt och genremålningar.
Ett plastiskt skulpturalt konstverk av trä, sten, elfenben, brons eller andra metaller.
Medan skulpturer av trä, elfenben eller sten tillverkas direkt från materialblocket, för bronsgjutning förbereds först en arbetsmodell. Vanligtvis är den gjord av lera eller andra lättformade material.
Skulpturens storhetstid efter den romerska antiken var renässansen. Impressionismen gav en ny impuls till skulpturkonsten. Även samtida konstnärer som Jorg Immendorf, Andora och Markus Lupertz berikade skulpturen med enastående verk.