Bild "L'Equinoxe" (1962)

Före första världskriget uppstod kubismen i Frankrike 1908, vars fäder var Georges Braque och hans vän och följeslagare Pablo Picasso. Efter att ha återvänt från kriget tog Braque, som föddes den 13 maj 1882 i Argenteuils-sur-Seine, en annan konstnärlig väg än Picasso, som i sin tur kopplade honom till Henri Laurens och Juan Gris.

Gitarren, vaser och bord var centrala motiv i hans kubistiska målningar. De rena färgerna som fortfarande dominerade hans tidiga fauvistiska landskap fick ge vika för en gråbrun palett. Som en motpol till kubismen utvecklade Braque collagen, där tapetbitar och tidningsklipp användes för att skapa en ny bildvärld. Detta följdes på 1930-talet av landskap, som dock kännetecknas av en stillebenliknande struktur. Från 1938 och framåt blev det traditionella ateljétemat viktigt för konstnären, som han berikade med en mystisk komponent genom fågelmotivet.

Under de sista åren av sitt liv presenterade sig konstnären inte bara som målare och skulptör, utan även som smyckesdesigner. Hans "Bijou Braque" kombinerar smyckekonst med konstnärliga ambitioner. Han använde grekiska motiv i över 100 mönster. Ett dussin av dem köptes till och med av den franska staten. Hans konst var så högt ansedd att han var den första konstnären som fick en utställning tillägnad sig på Louvren under sin livstid 1961. När Braque dog i Paris den 31 augusti 1963 underströk den franske kulturministern André Malraux än en gång hans betydelse: "Han är hemma i Louvren med samma rätt som Reims ängel i sin katedral."

Korsningarna och genomträngningarna i Braques verk framstår inte som intensivt rumsliga, utan är en integrerad del av bildplanet. Det är därför hans målningar har en estetisk och känslig effekt. Synen "aktiveras", bildintrycket är alltid mångtydigt. Motiven upplöses i färgstarka och formella strukturer. Objektens form är självständig och samtidigt integrerad i större konstellationer. Alla större museer visar hans verk på framträdande platser.